Martinus

År 1890 föddes Martinus vid byn Sindal som ligger på Nordjylland (inte så långt ifrån Skagen). Hans mor var ogift och arbetade som piga på en stor gård. Hon hade inte möjlighet att ta hand om sin son, vars far officiellt var okänd. Martinus växte istället upp hos sin morbror med familj i ett hus på landet.

Efter en mycket enkel skolgång och jobb som dräng och senare på olika mejerier runt om i Danmark, bosatte sig Martinus i Köpenhamn där han bl.a. jobbade som brevbärare, nattvakt och senare på ett mejerikontor. Han var 27 år när han flyttade till Köpenhamn och där bodde han till sin fysiska död 1981. Martinus kände aldring en längtan efter att hitta en partner eller bilda familj. Han menade att han älskade alla människor men att han inte kunde bli förälskad.

När Martinus var 30 år gamal fick han via en kollega höra talas om en bok som bland annat handlade om meditation och reinkarnation. Martinus visste på den tiden ingenting om sådana saker, men han blev fort intresserad och kände en stor lust att läsa boken. Han fick senare låna den av bokens ägare, en vän till kollegan.

Martinus läste delar av boken hemma i sin lägenhet och provade även att följa instruktionerna i den angående hur man kan sitta med en ögonbilden och koncentrera sig på Försynen. När han satt på det sättet i mörker och tystnad, hände något mycket märkligt och för honom helt fantastiskt. Martinus beskrev hur han på det sättet vid två tillfällen fick väldigt starka andliga upplevelser. Den första skedde på kvällen den 23 mars 1921 och den andra på förmiddagen efter.

Vid första tillfället såg Martinus först en ljus punkt långt borta som kom allt närmare och som då visade sig vara en kristusfigur i vitt ljus med blåaktiga skuggor. Denna figur blev strax som en levande kristusvarelse och den fortsatte fram mot Martinus och gick även in i honom. Martinus beskrev hur han då fylldes av en helt otrolig känsla och hur hans medvetande lämnade kroppen för att färdas runt jorden med hjälp av det ljus som strålade ut från hans inre. Upplevelsen var sen över och Martinus var åter tillbaka i sin kropp, men en gudomlig känsla från upplevelsen fanns kvar i honom. Senare kallade Martinus denna händelse för "det vita elddopet" och även för "kristusvisionen".

Dagen efter provade Martinus igen att sitta med bindel för ögonen och koncentrera sig. Denna gång blev upplevelsen annorlunda men om möjligt än starkare. Han upplevde en himmel av ljus som blev ljusare och ljusare för att till slut vara som ett hav av gyllene trådar som vibrerade i ofattbara hastigheter. Martinus kände att detta var gränsen för vad hans medvetande och kropp kunde tåla. Senare kallade han denna upplevelse för "det gyllene elddopet" och menade att han då upplevt den så kallade "guldglorian" som han också beskrivit som "det levande i det levande väsendet".

Detta ska ha alltså ha skett i mars, under påsken, år 1921.

Martinus förstod först inte vad dessa otroligt märkliga upplevelser innebar, men de kom snart att helt förändra hans liv. Efter ett tag märkte Martinus nämligen att han hade fått en helt ny förmåga som var mycket speciell. Han beskrev det som att hans medvetande hade ”utökats” med en stor intuitionsförmåga. Martinus kunde nu, med hjälp av sin nya intuitionsförmåga, få svar på en mängd frågor om livet som han tidigare inte haft en aning om.

Den förste personen att få höra om Martinus upplevelser var mannen som Martinus lånat boken av. Martinus läste aldrig klart boken utan lämnade tillbaka den till Lars Nibelvang, bokens ägare. "Lasse", som han kallaades, var mycket beläst inom filosofi, teosofi och liknande läror. Han blev mycket intresserad av att höra från Martinus om hans upplevelser. Lasse ställde en mängd frågor och kunde till en början vara mycket skeptisk till Martinus svar, men fick till slut ge sig när han märkte att Martinus kunde komma med förklaringar på allt som han undrade över. Lasse och Martinus träffades i stort sett dagligen under ett helt år för att ha långa samtal och promenader tillsammans.

Martinus var då 31 år gammal och hade inte skrivit mer än några få brev hittills i sitt liv. Men redan ett år efter sina andliga upplevelser kunde han ägna sig på heltid, tack vare ekonomiskt stöd från människor som satte stort värde på hans arbete, åt att börja skriva och teckna så kallande symboler. Dessa symboler gestaltar principer och lagar som finns "bakom" den fysiska världen, vilka inte direkt kan upplevas av oss vanliga jordmänniskor, men som Martinus hade tillgång till på grund av sin väl utvecklade intuitionsförmåga.

Martinus menade att senare i utvecklingen kommer ALLA jordmänniskor att ha ett sådant utökat medvetande och därmed själva kunna uppleva det som ligger utanför den fysiska världen. Detta utökade medvetande med en utvecklad intuitionsförmåga kallade Martinus för kosmiskt medvetande. När man nått så långt i utvecklingen att man är hundra procent osjälvisk och alltid älskar sin nästa oavsett vad den gör mot en, då får man enligt Martinus kosmiskt medvetande och behöver inte längre söka kunskap om livsfrågor utifrån utan har själv tillgång till all kunskap om livet genom intuitionen. Med ett kosmiskt medvetande kan man nämligen, när man själv vill, komma i kontakt med den djupaste kunskapen om livet via sin intuition, enligt Martinus förklaringar.

För de allra flesta, och även för mig, låter det helt otroligt att något liknande skulle kunna hända det som Martinus menade hände med honom i mars 1921. Men faktum kvarstår att han på kort tid gick från att vara en enkel kontorist till att bli författare och föredragshållare på heltid. Han hade ingen utbildning och kände inte till religiösa och filosofiska verk, förutom Bibeln som han fått lite undervisning om i grundskolan.

När man läser Martinus analyser och studerar hans symboler är det, menar jag, tydligt att det inte är ”vem som helst” som kan beskriva en sådan sammanhängande och logisk världsbild som Martinus gjorde under sina 60 år som författare. Han la fram analyser och förklaringar om livet som ingen annan gjort tidigare. Om dessa har någonting med verkligheten att göra eller inte, får alla som vill själva bilda sig en egen uppfattning om. Martinus önskade på inget sätt försöka få dem som inte känner inspiration för hans verk att läsa det. Han var helt på det klara över att alla människor behöver gå sin egen väg i livet.

Man kan säga att Martinus med sitt kosmiska medvetande fick tillgång till en mängd ”livsfacit”, d.v.s. att han med sin stora intuitionsförmåga kunde se "bakom” den fysiska världen och få svar på olika livsfrågor. Men det var inte hans mission att presentera dessa facit eller svar i liknelser och symboliska berättelser så som andra gjort före honom, t.ex. Jesus. Martinus menade att han hade till uppgift att med sin intelligens bearbeta sina intuitionsupplevelser till analyser i tankekedjor som kan passa de människor som vill ha svar och förklaringar på livets stora frågor på ett logiskt sätt. Han kallade sitt verk för ”andlig vetenskap” och menade att denna i framtiden skulle smälta samman med de etablerade vetenskaperna och på så sätt ge mänskligheten en helt ny världsbild.

Det är bra att vara skeptisk och ha ett kritiskt tänkande när man närmar sig ett nytt område! Men det kan även vara klokt att ha ett öppet sinne för nya förklaringar och teorier om livet. Naturvetenskapen har betytt och betyder idag otroligt mycket för mänskligheten, men ändå kan den inte med säkerhet beskriva t.ex. vad som är livets innersta kärna och vad som händer med oss efter döden. För det krävs enligt Martinus en vetenskap om de bärande icke-fysiska lagarna och principerna. En sådan andlig vetenskap kan komma att växa fram på jorden, med Martinus analyser som bas, i takt med att mänskligheten utvecklas på olika områden.

Martinus var en positiv och glad man som hade lätt till skratt och skämt. De som kände honom vitnade om att han aldrig blev arg eller sur utan alltid var förstående och vänlig. Förutom att han ägnade många timmar åt att jobba med sina analyser varje dag, hade han även tid till att hjälpa människor med problem genom att tala med dem och svara på brev. Martinus hade många vänner men kände aldrig någon lust att bilda familj och levde utan partner hela sitt liv. Han menade sig var som en ”gäst” på jorden som hade till uppgift att lägga fram grunden till en ny världsbild som kan hjälpa mänskligheten att skapa en ny värld (nova mondo) i framtiden med fred och harmoni mellan alla folk och mellan alla människor. Detta kommer att ta sin tid! Utvecklingen tar inga språng utan går sakta sin gilla gång framåt, enligt Martinus.